Archive for the ‘Dagbok’ Category

Idioter förtjänar inte att få finnas!

23 februari, 2009

Det är inte ofta jag åker buss när jag ska nånstans längre bort, men det händer. Anledningen till det är att jag aldrig kommer att vänja mig vid detta resealternativ där man är instängd på en buss och förpassad till sin plats brevid någon som man måste armbåge-wrestlas med hela resan. Dessutom så tar det en förbannat lång tid!!

Gårdagens resa var på 25 mil, och tog 3 timmar (!!!). Som sagt så ville jag egentligen inte alls sätta mig på bussen, men tänkte att det kommer säkert gå bra ändå. Jag hade införskaffat mig en tidning så skulle hålla mig sysselsatt under resan och få mig att koppla bort allt jag ogillar med långa bussresor. Det fungerade!! Eller rättare sagt, så fungerade det i cirka 35 minuter innan det störade momentet började. En man, som jag snart skulle lära mig att avsky så till den grad att jag ordagrant ville stanna bussen,  släpa ut idioten i  fotlederna, klappa till honom medvetslös och placera honom framför bussen för att sen imitera den klassiska scenen ur ”Den bästa sommaren” med Kjell Bergqvist med denna idiot som rekvisita för guppet.
Mannen, som satt tre rader framför mig, hade uppenbarligen sänkt en öl på bussen och satt nu tryckte och ”knöglade” med aluminiumburken som släppte ifrån sig extremt irriterande ljud. Typiskt tänkte jag, men släppte det lika fort för att återigen ta upp min läsning om José Mourinho (aktuell som manager för Inter). När idioten bryter tystnaden igen.
Han vänder sig om börjar prata med en yngre man som sitter i stolparet bakom honom;

-Vet du var vi är någonstans?”
-Nej, tyvärr! svarar den yngre.
-Jo, det gör du visst det. I din ålder är det lätt att hålla koll på sånt.
-Nej, jag vet inte! Svaret nu lite mer irriterat.
-Jo, jag tror nog att du vet.
Den yngre mannen, som också har blivit avbruten i sitt arbete med sin laptop svarar nu avspisande;
-Du får titta på vägskyltarna! Jag vet inte!

Den störande idioten blir nu tyst i några minuter. Irritationen är nu född hos mig, och vissa andra som sitter i vår närvaro. Nu får mannen för sig att han behöver gå på toaletten. Han reser sig upp och börjar gå, han kommer inte mer än en meter innan han hoppar på nästa person för att det står en väska i gången. Visserligen har han väl rätt i det, men det är typiskt att det är just han som måste avbryta en annan person och kommentera det.
Idioten kommer tillbaka från toaletten, utan större problem att passera väskan. Han sätter sig ner igen, öppnar en ny ölburk, sänker den och börjar återigen att skapa irriterande ljud med den. Han tröttnar relativt snart på sin tomma ölburk och börjar nu irritera den yngre mannen bakom honom igen. Den yngre mannen och hans resekamrat har börjat samtala om något som den här idioten uppenbarligen tycker är så intressant att han måste spela in deras samtal med sin mobiltelefon, och det vill han också meddela paret bakom honom att han gör. Irritationen i bakre delen av bussen är nu ett faktum, suckar och stön hörs från olika håll. Slutar inte idioten snart kommer det sluta illa. Idioten fattar vinken, vänder sig om, och öppnar ytterligare en ölburk. Nu är idioten uttråkad och måste återigen fråga (nu en annan person) om var vi är. Idioten får uppenbarligen inte ett svar som han nöjer sig med utan börjar nu istället att irritera ytterigare en person. En ung tjej som inte gjort honom någonting blir nu nästa offer. Han sätter sig och stirrar blint på henne. Han slutar inte. Till slut känner sig tjejen så utstirrad och störd så att hon säger till honom att sluta. Uppenbarligen så fungerade det, och idioten vänder sig igen och håller mer eller mindre tyst resten av resan, dvs. den kvart som är kvar…
Idioter som han förtjänar fan inte att få finnas!! Och min ovilja mot långa bussresor består.

Can’t beat the feeling

19 februari, 2009

Drack en bruk vanlig Coca-Cola för första gången på väldigt, väldigt länge idag. Och ja!!! Det var verkligen en ”Can’t beat the feeling”-känsla över det.

Att denna läskedryck kan vara så överlägsen alla andra är bortom mitt förstånd. Jag ville egentligen inte tro på det. Jag har under en längre tid bara druckit Light och Zero varianterna, fullt övertygad om att de smakar precis lika bra, men det är bara lögn och förbannad dikt.
Nu till dilemmat i detta; Anledningen till mitt intag av Light och Zero varianterna är att jag dricker ganska mycket av denna svarta läskedryck och anser att det är rätt omödigt att häva i sig de mängderna med socker som det medför. Jag kommer nu, med andra ord, behöva nöja mig med en sämre variant än den jag egentligen vill ha, och jag kommer att veta om det.
Det är nånting som jag aldrig riktigt ha lärt mig i mitt liv att göra – Att kompromissa med mig själv. Jag hade rätt nyligen en flickvän som tyckte jag var lite av ett ”pretto” och märkesbög för att jag lägger en hel del pengar på de saker jag vill ha. Jag försökte förklara för henne att jag inte prompt måste ha det värsta/dyraste av allt, utan att det mer handlar om att jag är beredd på att betala för det jag verkligen vill ha, och nöjer mig inte med nån kompromiss.

Att inte kompromissa med sig själv tycker jag är en av den bästa egenskapen hos mig själv. Att aldrig behöva tänka på hur det hade varit att ha nåt annat eller att ha varit på någon annan plats än den man just då är på. Jag ser det lite som en befrielse och tecken på styrka och personlig integritet.
Jag tackar mig själv för detta!

Missförstå mig inte nu, jag är inte helt kompromisslös och egoistisk, utan kompromissar gärna i alla former av relationer med människor. Jag tycker till och med att det är ett måste för att bibehålla relationens välmående och status.  Ensam är stark, men delad lycka är guld värt.

För övrigt tycker jag att The Coca-Cola Company ska återinföra Frutopia-juicerna från mina tidiga tonår igen. De var sjukt goda och som bonus fick man ett festligt skruvlock med click-funktion som garanterade att flaskan inte hade öppnats tidigare.
Med detta lock kunde man reta gallfeber på vem som helst om man tryckte till på det på rätt sätt, och upprepade detta tryck frenetiskt och länge.